Pia Sundhage om nycklarna i sitt framgångsrika ledarskap

Sundhage

Hur ser du på din roll som ledare?

Man pratar så mycket om mål och alla vill vinna, men för mig är det faktiskt så att det är vägen dit som är mödan värd. På vägen ska människor växa. Och som ledare har jag makten att välja den väg, som jag tror på. Jag tror på människans förmåga och min uppgift som ledare är att hjälpa mina spelare att hitta sina förmågor och utveckla dem. Det handlar dels om att de ska komma underfund med hur de själva ska göra för att lyckas i olika situationer, dels om att de ska förstå vilken hjälp de behöver och be om den. Jag försöker att vara en spegel för mitt lag och mina spelare. Jag vill hjälpa dem att se sig själva för att de ska förstå vad det är som de behöver förändra för att växa.

Hur gör du i praktiken för att vara en spegel för spelarna?

Jag kan börja med vad jag inte gör. Jag talar inte om för dem hur de ska göra. Någon gång i en krissituation har jag klivit in och pekat med hela handen, men det tillhör verkligen undantagen. I USA var de till en början lite skeptiska till det här. De tyckte att jag skulle föra över min erfarenhet och mina kunskaper till tjejerna genom att ge dem lite mer direkta order. Men jag tycker inte att det inte ger så mycket. Min uppfattning är att det är mycket lättare att förändra något som jag har kommit på själv än något som någon säger till mig. Istället för att tala om hur spelarna ska göra ställer jag frågor. Det är alltid olika frågor, beroende på situation, men några frågor som jag ställer ofta är ”Vad vill du ska hända?” och ”Vilken hjälp behöver du?”. Syftet är att spelarna själva ska komma på vilka förändringar som behövs. Jag tror också att spelarna, i den spegel som jag försöker att vara, hellre ska få se det som de gör bra – så att de kan göra mer av det – än det som blir dåligt. Därför coachar jag på det som är friskt. När någon gör någonting som blir lyckat så ber jag dem tänka efter vad det var som hände. Varför blev det så bra den här gången? Vad gjorde du? Vilken hjälp fick du? Hur kan vi få det att hända igen?

Ibland behöver man ge negativ kritik, men det gäller att tänka sig för eftersom negativ kritik väger mycket mer än den positiva. Det är lätt att bli nedtyngd av negativ kritik så att det hämmar prestationerna och då har man ju inte lyckats som ledare.För att det ska bli en balans mellan positiv och negativ kritik brukar jag säga att det är förhållandet 7/1 som gäller. Man ska ge sju gånger så mycket positiv feedback som negativ. Det är ju ingen exakt vetenskap det här, men någonstans i den häraden väger det ungefär jämnt, tror jag.

För att spelarna ska kunna utvecklas och hitta de där nya sätten att göra saker på som blir lyckosamma och som de sedan kan träna på att göra mer av, så gäller det att jag som ledare sätter dem i lite utmanande situationer, där de inte kan göra som de alltid har gjort. Det måste jag ha mod att göra för att föra utvecklingen framåt. För att få människor – mina spelare – att växa.

Vilka är utmaningarna för att lyckas med ett lagspel?

Ett lagspel bygger på relationer och prestationer. För att en individ ska prestera bra måste den befinna sig i rätt miljö. Och vi är varandras miljö. Vi gör varandra bra. Lika viktigt som att jag presterar själv, är att jag får mina medspelare att prestera. Om jag går med tunga steg ut på planen så smittar det av sig och kan bli avgörande för matchen. För att ett lag ska bli framgångsrikt måste alla ta sitt ansvar för att bidra till rätt miljö. När man är en lagspelare räcker det inte med att utveckla sina egna förmågor och be om den hjälp man behöver. Man måste också vara nyfiken på sina medspelare och förstå vilka deras förmågor är så att man kan hjälpa dem genom att ”spela på deras bästa fot”. Det här jobbar vi mycket med och jag försöker att vara en spegel där tjejerna både kan se sig själva och varandra. För att lyckas med lagspel behövs också en laganda, som innebär att laget är viktigare än jaget.

Alla spelare i laget är värda lika mycket, men de bety-der olika mycket i olika situationer. På en fotbollsplan är det väldigt tydligt vilka roller vi har och de har jag som ledare bestämt. Men det räcker inte med att sätta rätt person på rätt plats, det gäller också att alla accepterar och respekterar sin roll – även om det inte är huvudrollen. Och det är inte lika självklart. Om den roll som jag har fått inte är den som jag hade tänkt mig, så måste jag genom en mental förändringsprocess. Den processen kan gå jättesnabbt, men det kan också ta lite tid. Jag pratar mycket med spelarna om vad de olika rollerna innebär för vår spelidé och hur alla på bästa sätt kan bidra till att laget vinner. För det är det som är det viktigaste – att det går bra laget. Jag pratar om det både i grupp och enskilt med var och en.

Ser du några skillnader mellan olika generationer?

Jag tycker att den nya generationen är bra på att veta vad de är bra på. De sätter sig själva i centrum och har ofta attityden att ”Här är jag och här vill jag visa vad jag kan”. När jag var med på min första landskamp tittade jag på alla andra, snarare än att jag försökte visa upp mig själv. Det känns som en generationsfråga. Jag tycker nog också att den nya generationen har tappat lite av lagandans betydelse. Alla kan inte spela huvudrollen, men det är många som vill ha den idag. Jag jobbar mycket med att sätta ljuset på laget istället för att rikta strålkastaren mot enskilda spelare.

Vilka är dina bästa förmågor som ledare?

För att bli en bättre fotbollsspelare behövde jag träna. Och för att bli en bättre ledare behöver jag också träna. Bob Dylan sjöng ”I became what I was practicing” och precis så är det ju. Jag har skrivit dagbok. Det har hjälpt mig att reflektera över vad som fungerar och inte i mitt ledarskap. Dagboksreflektionerna har varit en del av min träning för att bli en bättre ledare. Efter fem år i USA vet jag att mitt ledarskap fungerar. Det gör mig väldigt trygg. Och den tryggheten gör mig till en bättre ledare. Det gör att jag kan ha lite mer tålamod. Jag vet att resultatet kommer, även om det låter vänta lite på sig. Eftersom jag håller på med något som jag älskar – fotboll – så har jag lätt att hitta motivationen och det driv som behövs. Men jag försöker också att hitta en distans till det jag håller på med.

Visst är fotboll viktigt och det är allvar, men för att orka prestera en längre tid och för att nå varandra behöver vi både seriösa, allvarsamma stunder och stunder med bubblande skratt som ger energi. Att pendla mellan allvar och skratt är det optimala ledarskapet. Jag försöker också att vara ödmjuk. Det tror jag att man kommer långt med. Jag har svårt med den amerikanska attityden där man ska slå sig för bröstet. Det är inte jag. Jag tror att det är viktigt att man utgår från sig själv. Jag frågar mig själv: ”Vem vill jag vara och hur vill jag att folk ska uppfatta mig?” och så försöker jag att agera utifrån det.

Vilket är det bästa råd som du har fått?

Det bästa råd som jag har fått var när någon sa åt mig att jag som ledare alltid ska leta efter en bättre fråga. Då stannade jag upp och lyssnade. Och jag har verkligen tagit till mig det rådet. Jag jobbar dagligen med att i olika situationer hitta en bättre fråga att ställa till mina spelare så att de snabbare kan hitta svaret på hur de ska göra för att lyckas lika bra eller ännu bättre nästa gång och igen och igen.

vilket stöd har du i din roll som ledare?

Jag är ju, som tur är, inte ensam som ledare. Vi är ju ett team. Jag är bäst när jag är med tjejerna på fotbollsplanen. Andra uppgifter som ingår i ledaruppdraget är jag inte alls bra på. Där har jag hjälp. Tjejerna vet till exempel att det inte är någon idé att de frågar mig när vi ska åka och var vi ska träffas – det är ju jag som frågar dem (skratt). Jag har också en mentor. Hon heter Elisabeth Solin och hon kan inte ett skit om fotboll. Det var därför jag ville ha henne. Elisabeth är beteendevetare och organisationskonsult och hon är bra på att sätta rubriker på det jag gör. Hon hjälper mig att reflektera och se strukturen i mitt ledarskap. Det är ett jättebra stöd och vi har till och med skrivit en ledarskapsbok ihop.

Ett viktigt stöd för mig är också att ha en nära vän som tillåter mig vara mig själv, en vän som jag vågar vara uppriktig emot och som gillar mig ”no matter what”. Min syster är en sådan vän för mig. Dessutom är hon chefredaktör på en tidning så hon har också en ledarroll, vilket gör att hon kan sätta sig in i mina utmaningar och kan dra paralleller till sina egna erfarenheter. Men det viktigaste är att vi kan vara genuint ärliga mot varandra.

Pia Sundhages ledarskapstips:

  1. Fråga dig själv: Vem vill jag vara och hur vill jag uppfattas?
  2. Reflektera över ditt ledarskap, till exempel genom att skriva dagbok.
  3. Fokusera på dina bästa förmågor och ta hjälp där du inte räcker till.
  4. Hitta en vän som du ärligt kan diskutera dina utmaningar med.
  5. Leta efter en bättre fråga.
  6. Bjud på dig själv och smitta ”ditt lag” med ditt skratt.
  7. Ha tålamod – att leda är att förändra och det tar tid!

Om Pia Sundhage: Sedan den 1 september 2012 är Pia Sundhage förbundskapten för Sveriges damlandslag i fotboll. 2016 ledde hon det svenska damlandslaget till ett OS-silver i Rio. Pia föddes 1960 i Ulricehamn där hon inledde sin karriär som fotbollsspelare. Med klubblag som Jitex och Hammarby har Pia både vunnit SM-guld och Svenska cupen flera gånger. I mitten på 80-talet lämnade Pia allsvenskan, för att spela med italienska Lazio. Pia spelade också i det svenska landslaget i hela 22 år och 146 matcher. Hon har medaljer både från EM och VM. När Pia 1996 slutade sin aktiva karriär fortsatte hon som tränare för klubbar både i Sverige, USA och Norge. 2007 blev hon assisterande förbundskapten för Kina och 2008 tog Pia över USAs damlandslag, som hon ledde till stora framgångar. Laget tog guld vid OS 2008, vann VM 2011 och försvarade OS-guldet i London 2012.